Äntligen framme!

Tjillivippen!

Nu har fem dagar gått här i Dakar, Senegal och det är väldigt överväldigande och svårt att förstå att jag ska bo här i tre månader.

Första mötet med Dakar
Jag hade betalat hotellet så att någon skulle plocka upp mig från flygplatsen men när jag kom ut därifrån fanns det ingen där. Så när jag kom ut klockan tolv på natten var det folk överallt och jag hade ingen aning om var jag skulle. En man som jobbade på flygplatsen hjälpte mig, han ringde till hotellet och överlämnade mig till någon okänd man som skulle köra mig dit. Först sa jag okej men sen gick vi till en parkeringsplats som var lite avlägsen och då blev jag riktigt rädd. Jag sa att jag ville gå tillbaka till flygplatsen för att det skulle finnas någon där för att hämta mig men de övertalade mig... så jag åkte med denna okända man i en bil till hotellet mitt i natten men det gick som tur var bra!

Språket
Just nu är det väldigt svårt med språket, att förstå vad de säger och kunna prata och svara på deras frågor. Oc h vissa har jättesvår dialekt. Det blir väldigt frustrerade ibland men jag hoppas jag kommer in i det snart. Jag delar rum med en tjej från England som heter Beth och hon är underbar! Så himla snäll och härlig och hon var i samma situation med språket när hon kom till Dakar i oktober, så det är skönt att hon förstår mig och hjälper mig. Men hon åker tyvärr hem om två och en halv vecka. Camila är en tjej från Mexiko som kom hit samtidigt som jag men hon kan prata franska så det blir tyvärr så att Camila och vår lokala kontakt, Samba, pratar franska med varandra medan jag inte kan delta i samtalen. Jag förstår en del men inte så mycket att jag kan ställa frågor om det. Men det blir bättre och bättre för varje dag, jag gör små små framsteg så det går framåt iaf.

Huset 
Jag har ingen säng utan det är bara en madrass på golvet men just nu är jag så lycklig för i förrgår köpte jag ett täcke, en kudde och lakan. Uppenbarligen ingick inte det i boendet så jag sov med min handduk i två nätter och frös så mycket och sov dåligt. Det var så härligt att gå och lägga sig i den "härliga" säng! I rummet finns det bara en hylla som vi delar på för att ha våra saker på och sen har vi kläderna på en upphöjning av golvet. Toaletten är ett hål i golvet och duschen är ja... inte så jätteunderbar. Man fyller en stor hink med kallt vatten och använder en skopa för att hälla vatten över sig. De första tre-fyra gångerna är jättekalla men sen blir det bättre.

Familj
I min familj heter min "Mama Africa" Coura och min "Papa Africa" Daouda och deras 6 år gamla son Libasse. Coura pratar inte så mycket franska men hon förstår, hon pratar mest på deras språk Wolof. Pappan kan en del engelska så vi pratar engelska men ska börja svara på franska för att träna. Libasse och jag pratar franska och han är lättast att prata med och han använder inte svåra ord. Jag gav honom pennor, målarböcker, lego och lite annat och vi har byggt med legot tillsammans och då tränar jag på att säga saker och förstå vad han säger.

Arbetet
Jag jobbar inte på Centret som de sa att jag skulle göra, utan just nu jobbar jag med föräldralösa barn mellan 0-1 år. De är ca 40 st och så söta! Vi gör egentligen inte så mycket, vi leker med dem och ger dem mat. Medan de sover under lunchen har vi lunchrast vilket är i drygt två timmar. Men det är jätteskönt med lång lunch för vi börjar halv nio på morgonen och slutar halv sex. Jag tror att stället drivs av nunnor, har inte riktigt listat ut allt än... Beth visar oss hur man tar bussen, var man köper frukost och lunch och hur saker fungerar. Bussarna är knökfulla, de pressar in tio gånger mer personer än vad som får plats. Det är så svårt att gå av bussen för alla står som packade sillar men det är en lite upplevelse i sig!